Print Articles
 


 
Text Ar
Lorden som bildade skola för många artister
by Klas Gustafson

 

Copyright 1987 Klas Gustafson. Used by Permission.

Bob Dylan har gjort det. Bill Cosby, Frank Sinatra och Lenny Bruce likaså.

Alla har de lyssnat på och lärt av den motsägelsefulle man som låtsades var brittisk aristokrat och pratade som den svarta jazzen lät.

Mina damer och herrar, den legendariske Lord Buckley!

Richard Buckley levde det slags liv som skapar legender. Han skapade en speciell form av amerikansk humor, som frodats i USAs underjordiska kultur sedan dess. Han var en standup comedian, en pratkomiker och samtidskommentator, innan begreppet fanns.

Lenny Bruce gick i hans skola och lärde sig konsten att berätta en historia så att den tuffa krogepubliken blev fångad, road och rörd.

Bill Cosby drog Buckleys monologer på småklubbarna i New York, långt innan han blev "Cosby" med TV-publiken.

När Bob Dylan kom till New York i början av 60-talent var Buckley död, men Dylan lyssnade intensivt på inspelningar från hans framträdanden.

Buckleys monolog "Black Cross" handlar om en svart bonde i Arkansas som utsätts för de vitas hycklande religiositet och som till sist blir hängd, i Guds namn.

Dylan använde den, ord för ord, i en talking blues som han kallade "Hezekia Jones". På några bootlegs, underjordiskt utgivna skivor, kan man höra en 21-årig Dylan som en blek Buckleykopia.

Senare skulle Dylan tillägna sig Buckleys förmåga att dramatisera med hjälp av understatements, att beröra och agitera utan att nödvändigtvis höja rösten.

På den överlastde omslagsbilden till "Bringing it all back home", den skiva som 1965 blev Dylans avsked till folkmusikrörelsen, har en av Buckleys skivor fått en hedersplats.

Medan flera av dem som lärde av den legendariske lorden nått berömmelse är hans själv numera nästan glömd.

Albert Goldman, författare till den beryktade Elvisbiografin och medförfattare till en bok om Lenny Bruce, lär ha kastat lystna blickar också på Lord Buckley.

Buckleys liv erbjuder mycket för en författare med sinne för effekter. Där finns humor och ond bråd död, sex och droger.

Buckley beskrivs som ett självförbrännande energipaket Ð alltid potent, alltid påtänd. Han rökte marijuana innan någon poliskonstapel kunde stava till det Han drack såar av sprit, knaprade tabletter som vore de karrameller och kunde aldrig få för många galanta damer i sitt sällskap.

Hur han lyckades nå sin femtiårsdag är en gåta, men sådant behöver inte förklaras i legender.

Richard Buckly föddes i Kalifornien 1907 och inledde sitt artistliv under 20-talet, på maratondanser och i kringkuskande tältshower.

Under 30-talsdepressionen hade han sin egen nattklubb i Chicago, Suzie Q. Han höll hov bland balettflickor och bankierer, horor och hallickar, politker och svarta jazzmusiker.

Det var i Chicago Ð så förtäljer legenden Ð han utnämnde sig själv till lord.

Nattklubben Suzie Q var platsen för de bisarra högtiderna i Buckleys egen församling, Church of the Living Swing, där korgossarna ersatts av magdansöser.

Det hände att han Ð fortfarande enligt legenden Ð liggande i en kista lät sig köras Chicago runt i en likbil. Nar bilen stannade vid rött ljus sågs Buckley, till omgivningens skräckblandade förtjusning, skutta upp ur kistan och utbrista: "Kroppen får liv på Suzie Q".

Polisen lade till sist locket på och stängde hans klubb.

Efter andra världskriget började tiden komma i kapp Lord Buckley. Han blev ett namn.

Frank Sinatra kom att tillhöra hans beundrare, åtminstone till den stund Buckley och hans sällskap tågade in för att se Sinatras show på Waikiki Sheraton Ð helt nakna.

Jazzklubbarna och barerna blev BuckleyÕs hemmascener.

"God afton, ers högheter", hälsade han sin publik. "Ni är inte i en bar, utan iett modernt kapell. Välkomna till högmassan!"

Hans framträdanden var ritualer och Buckley förvandlade de små jazzsyltorna till helgedomar. Han religiositet var av det handfasta slaget. Människan ska tillbe människan, var hans evangelium.

Också efter att ha lyssnat på alla tillgängliga inspelningar har jag svårt att få bilden av den frackklädde vite gentlemanen med de spretande mustascherna att stämma med den röst jag hör och som tycks tillhöra den coolaste, hippaste snubben i det svarta gettot. Den som känner sig långt från 50-talet och som bara begriper hälften behöver inte misströsta. Det är ändå ett nöje att höra hans språk, hans rytm och hans träffande ton.

"Negerna talade ett språk som hade sådan kraft, renhet och skönhet att jag fann det oemotståndigt. Jag kunde inte motstå det magiska sättet att tala", sade Lord Buckley själv.

Han lärde sig gatuslangen av de svarta musiker han delade scen och publik med. Men han förnedrade aldrig dem, publiken eller sig själv genom att bli en minstrel, en skrokrämsneger.

Känslan för jazzen fick han däremot på köpet Ð det hörs. Buckley kunde göra tiominutersmonologer med jazzens improvisationer, tempo och rytm. Orden kunde spruta ur honom i våldsamma, färgstarka kaskader och han kunde hänga på orden. Han talde som Charlie Parker spelade, rått och innerligt.

Han var komiker, för han fick verkligen folk att skratta. Men han stod inte på scenen för nöjet att pricka in sina punch lines.

Han var snarare en berättare, han pratde om snabbköpen och om Bomben och om historiska händelser på ett sätt som ingen annan.

Lord Buckley dog på ett hotellrum i New York 1960. Jazzfränderna Dizzy Gillespie och Thelonious Monk spelade till hans minne.

Dödsorsaken har legenden höljt i dunkel. Kanske var det helt enkelt så att hans kroppen fått nog av konjak och knark. Kanske dog han i sviterna efter ett handgemäng med några militanta svarta muslimer.

Jag undrar om det ända inte var myndigheterna som knäckte honom genom att dra in hans tillstånd att uppräda, på grund av en gammal fylleriförseelse.

Han var beroende av sin publik. Det var framför den han levde. Det var där hans röst brann som eld Ð det hörs på skivorna. Ibland flammar den som en öppen låga, ibland pyr den som glöd, men den är aldrig sval.

Mellan två nummer sänker han plötsligt rösten, till sparlåga: "Mina damer och herrar, mina kära", säger han och det hörs att ögonen tåras.

"Skulle det genera er mycket om jag sa att jag. . . älskar er."

 

To read this article in English click here

The Good Prince Klas can be reached at his email address: klas.g@nostra.pp.se

ea